"Nej, jag spelar inte piano längre. Jag har slutat."

(Hej.)

För ett tag sedan -jag tror att det var inför höstterminens början- så tog jag det för mig väldigt jobbiga beslutet att sluta ta pianolektioner. Jag har spelat piano väldigt länge, jag tror att jag började när jag var sju-åtta år eller något sånt. Jag har alltid älskat musik, toner och instrument - och att vara allmänt kreativ. Men sen... Pianot blev den sista tiden en otrolig stress för mig. Jag blev stressad av att veta att jag borde öva varje dag på den bestämda läxan och att det fanns en deadline - kom till lektionen och du ska kunna din läxa. Och jag har -oavsett vad det gäller- press på mig själv och stor prestationsångest. Sedan pressen från min lärare gjorde det ännu värre. Jag ville ju verkligen kunna läxan! Och jag ville kunna den jättebra. Men med skolan ock allt blev det för mycket, trots att jag verkligen gillade pianot, musiken, läraren, lektionsgruppen, prestationen och kicken jag fick av all positiv (och även ibland av den negativa) responsen.

Nu i efterhand önskar jag att jag hade vågat uppträda och spela upp mer. Tyvärr var jag alltid så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Min första uppspelning som jag minns (och som inte bara var en liten uppspelning när terminen var slut) var när jag spelade My Heart Will Go On, på julavslutningen i femman. Jag spelade fel för jag var jättenervös, men det hördes knappt, ingen hörde och annars var jag jättenöjd och alla var så stolta. För jag hade alltid varit den lilla blyga Julia, men just då var jag inte, så hade jag tagit mod till mig, det var så fint, kändes så bra. Vissa grät när de kramade om mig efteråt, som mamma och min fritidsfröken Anki (som var mer än en fritidsfröken). Det var sista julavslutningen på min gamla skola så det kändes lite extra bra.


När jag slutade med pianolektionerna tänkte jag att jag kunde ju fortsätta själv, hemma, precis när jag vill och med vad jag vill - vilka låtar som helst. Men jag trodde nog aldrig på mig själv. Klart jag inte skulle. Vilken frihet det var! Det var så befriande. Men jag saknade det lite lite grann. Så det var tråkigt. Och jag kunde ju bara suttit mig vid pianot och spelat lite om jag hade lust, men jag hade svårt med motivationen när min motivation så länge varit att prestera, göra min lärare nöjd och göra mig själv stolt.

Igår spelade jag piano för första gången på nästan ett år. Jag har säkert spelat lite, några sekunder, någon gång tidigare. Men nu försökte jag läsa noter, ta några ackord och sånt. På lite mer allvar.

Det var väldigt roligt. Lite av det jag kunnat kom tillbaka men delar var borta. Men det gjorde inget för det var känslan av att skapa musik med fingrarna som var bra, som var -och är- min nya motivation. Det var väldigt roligt, och jag bara måste ta upp pianospelandet igen.

(Nu har jag babblat på om mig och piano alldeles för länge... Hejdå.)