Varför?

Jag skrev ett inlägg en kväll, för jag-vet-inte-hur-många dagar sen, men jag tog ner det från bloggen morgonen efter. Var det någon som hann läsa det? jag borde kunna ta reda på det med bloggers statistik-grej. Egentligen var det inte direkt privat, men det innehöll lite mer tankar och känslor än jag vanligtvis uttrycker här (och kanske annars också... vet inte).

När jag tog bort inlägget så var det inte bara för att det kändes lite utlämnande utan också för att jag började fundera på... Vem publicerade jag det för? Vem skrev jag det till? Varför kände jag att jag ville lägga upp det? Och kom fram till att jag bara behövde skriva ner det, skriva av mig. Till mig själv. Så då kändes det inte så nödvändigt att andra skulle läsa det.

Varför? Varför ska jag någonsin lägga upp något jag skriver? Varför gör någon ens det, någonsin?

För att vi vill. Vi vill visa, synas, finnas. Vi vill att andra ska förstå, eller i alla fall försöka. Dela med oss av våra tankar.

Och det vill jag nog också. Men det vågar jag ju inte riktigt alltid. Jag önskar att jag oftare skrev lite mer personligt. Jag ska nog försöka göra det. För... Istället för varför, varför inte?

Vem vet i fall jag bestämmer mig för att lägga ut inlägget igen. Det handlade om förändring och var egentligen inte så viktigt. Inte för någon annan än mig själv i alla fall.

7 punkter om varför jag älskar höst

Jag gillar verkligen hösten. Det är det många som gör och anledningarna är de flesta ganska uppenbara.  Det gör detta inlägg ganska mesigt och onödigt, men jag vet inte, kände för att skriva lite. Men hm... Hur som helst, här är 7 punkter om varför jag älskar höst:


1. Som väntat, trädens fina färger på löv. Det roliga är att man verkligen märker förändringen. Jag har en väg jag går/cyklar till skolan varje dag och den går förbi djäkneberget så jag ser hur naturen förändras och får vackra färger. Och alla träd och buskar blir höstiga olika snabbt så det finns alltid fina färger runt omkring.

2. Kläderna! Att bara få gosa in sig i tjocka tröjor, fluffiga halsdukar och fina mönster och färger. Men samtidigt inte sådär jobbigt stickigt, vintrigt kallt att man knappt kan ha någon kroppsdel, inte någon hud alls, fri från flera tjocka lager av väldigt varma kläder. Lagom, haha.

3. Vädret är liksom bara mys. Frisk, lite kylig luft som fyller lungor och ger en lugn känsla, ger energi, i alla fall för mig. Regn, jag älskar regn! Kanske inte är så många som gör det men jag gör det, heh. Och är inte höstsol sena eftermiddagar eller tidiga morgnar något av det finaste som finns?

4. Höst-picnik låter säkert som något jätteskumt, men det är det inte. Eller jo, men det får man offra för hur mysigt det faktiskt är. Ta bara med dig filt, varm dryck, vänner och kakor, och hitta en fin plats att vara på, gärna med många höstlöv runt. (går även att anpassa till pågående årstid, haha!)

5. Även om vädret och naturen oftast är underbar nu, som nämnt ovan, så kan man lika gärna vara inomhus! För visst är det lika mysigt inne på hösten? Tända ljus, mysiga kuddar, en bra film eller bok, bra sällskap, någon varm dryck som chai-latte, te eller varmchoklad. (Eller kaffe för kaffedrickare... hm, jag vill gilla kaffe men gör inte det, tyvärr!)

6. Halloween!! Det är inte så oväntat, halloween är ju min favorithögtid så det förhöjer ju hösten ytterligare. Jag försöker alltid komma på en riktigt grym utklädnad, förra året var jag zombie och jag var riktigt nöjd med den. Egentligen gillar jag inte sånt där läskigt, skräckfilmer och sånt. Det är inte min grej, är väldigt lättskrämd. Men halloween är okej, då hör det liksom till. Brukar dessutom alltid vara halloween-fest vid den här tiden, vilket är awesome.

7. Kreativitet. Jag blir alltid lite extra kreativ på hösten, drar igång något projekt, som att måla, teckna, skriva, något sånt. Nyss gjorde jag en nagellackshylla till Engla när hon fyllde år, vilket var superkul! Det gillar jag också, att planera och fixa saker till andra. Hitta den perfekta presenten, och ta minsta chans att vara lite kreativ. Inte speciellt "höstigt" men för mig är det ändå det.


Det var nog allt! Finns säkert massa andra saker som är bra med hösten, men det här var några. Hoppas du kom i härlig höststämning nu :) Kram!


((Datum och publicering av det här har krånglat jättemycket, eftersom den skrevs tidigare men publicerades nu... aja, hoppas det är löst nu!)

Berättare, Kanelbullar och Skratt.

Jag har tänkt på en sak... Tänk om någon "allvetande berättare" skulle berätta ditt liv, som i en bok? Hur skulle det låta? Hur skulle det bli? Vilka saker skulle berättaren hoppa över? Vilket tempo skulle det vara när i berättelsen? Vad skulle vara värt att berätta om?

Det är sånt där sjukt som jag tänker på ibland. Som jag kan fastna i och inte kunna tänka något annat.

Förövrigt. Idag är det kanelbullens dag och jag kom hem för ganska länge sen till att mamma stod och bakade bullar. Mums!

Såna här konstiga dagar som ska firas utan någon direkt historia (vad jag vet) är så skumma. Kanelbullens dag, varför? Men det är ganska enkelt egentligen. För att det är gott. 

Dessutom är det såna små saker som kan göra folk så glada, förändra folks dagar, veckor, månader bättre. Har du någonsin tänkt på alla små pyttiga saker i din vardag som gör dig så otroligt glad? Som komplimanger, det är fint. Att ge och få. Jag tänkte på det förra terminen. Stackars de som inte får höra hur bra de passar i just den tröjan, hur fina de är i håret, inte får höra hur trevliga de är och hur modiga de är. Inte får veta att deras skratt är så härligt? 

Skratt är också en sån sak som gör mig glad. Att bara få skratta, ohämmat, utan att bry sig om någonting, alls. Och att bara göra ingenting och allting, hur länge som helst, utan att det spelar nån roll. Spela kort lite extra länge. haha, vi är ju verkligen galna...

Bara att nån möter ens blick vid rätt tillfälle ibland, ler lite extra..... 

och nu ska jag sluta innan jag låter som nån tjatig sak som man hört tusen gånger. men det kan ju göra någon så mycket gladare, bara ett enkelt "hej". Försent, låter redan knäpp. Men ah.

Jag insåg nyss att det var fredag. Jag har fokuserat så mycket på söndag så jag har helt glömt bort att livet fortsätter fram tills dess. Hm. 

Vilket mixat inlägg det här blev. Jag har ett annat inlägg jag vill publicera, men jag känner inte riktigt att jag kan det än. Vill även lägga in lite bilder. Gör det alldeles för sällan. Men jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite. Känner mig väl lite mixad just nu också. Men det är bra. Bra. För det här är en bra dag. Ha det bra. Haha åh.

<3

Clarity - uppdatering, mitt liv nu

Hej! Jag är dålig på att blogga. What's new? Haha. Nemenseriöst, ingen nyhet va?

Hur som helst. Det har gått flera veckor sen skolan började och jag kan nästan säga helt säkert att dessa veckor varit de bästa någonsin. Jag är nöjd med skolan, klassen, allt. Jag kan inte fatta det. Så sjukt rädd och nervös och förväntansfull och pirrig och så jag var innan. Och nu. Det blev bra. Bättre än bra. Känns konstigt. På ett bra sätt. Bättre än jag någonsin vågat hoppas på.

Jag har tänkt på en sak. Om någon skulle frågat mig när jag gick på Kunskap om jag var glad, om jag trivdes, om jag var nöjd, sånt alltså, så skulle jag sagt ja. Visst gör jag det. Visst är jag det.  Det skulle varit mitt svar. Och det stämde då, absolut! Men jag hade aldrig kunnat tro att jag på Rudbeck skulle kunna ha så kul som jag haft. Och jag kan säga att ja, ja det är jag. Det gör jag. Och det känns skumt, men bra.

Jag hoppas att alla i min gamla klass (wat? känns konstigt att kalla den det...) också har det superbra, vart de än är, vilken skola de än är på, vad de än gör. Saknar klassen. Men. Man går vidare. Och det känns så sjukt bra.


Ville mest skriva av mig. Och jag är så trött, därför blir allt jag skriver en aning flummigt och ja. Trött. Det är förresten ganska mycket plugg nu på gymnasiet. Men hittills okej. Och jag är så glad, jag har ju även Milo! Och allt går superbra!


Nu måste jag plocka ihop skolgrejer (skriver förövrigt detta från min nya MacBook Air från skolan, hihi!) och göra mig i ordning för att sova, och sen soooovaaaaa. Skönt.
GODNATT!!!! OCH HA DET BÄST. för det ska jag.

Tid och förändring - En Uppföljare

Imorgon. 

Woaa.

Imorgon är det första dagen i gymnasiet för mig. Första dagen. Gymnasiet. Det känns så overkligt och sjukt. Jag kan verkligen inte förstå att jag inte längre är en liten plutt som springer runt och leker hela dagarna, utan att tänka på framtiden.... hm, är nog fortfarande ganska liten, leker mest och försöker undvika att tänka för mycket på framtiden, men... Ah. Ni förstår poängen. Jag har blivit äldre, på något underligt sätt. Framtiden skrämmer mig. Tid ännu värre. Jag har så svårt att tänka på det ibland, mår illa och blir stressad. Förändring är läskigt men väldigt kul, men allt kommer vara så nytt, så det är mest läskigt. Lite nervositet på det och tada - hur jag känner just nu, kvällen innan min första dag, när jag egentligen borde sova. 

MEN. Jag ser så sjukt mycket fram emot gymnasiet. När vi slutade grundskolan i början av sommaren längtade jag inte alls och skulle mycket hellre stannat kvar där, men nu känns det bättre. Det ska bli så kul och jag hoppas och drömmer så mycket om hur det ska bli. Skitjobbigt, antagligen. Mer plugg, mer stress, mer allt. Men någonstans mitt i allt det där hoppas jag (och vet, på nåt sätt) att det blir superbra och jättekul.

Nu längtar jag snart ihjäl mig. Hoppas du som läser detta har en bra morgon, dag, eftermiddag, kväll, natt! Och om du också ska börja gymnasiet, lycka till! Och om du inte ska börja gymnasiet, men har eller ska börja(t) någon gång... Dröm och önska lite med mig, om gymnasie alltså. För det är ändå ett nytt kapitel för mig, även om det uttrycket är alldeles för uttjatat och inte passar egentligen. Jag skulle snarare kalla det en ny bok, ännu en uppföljare. Det brukar vara så att uppföljare är sämre än den första boken, förhoppningsvis stämmer det inte denna gång. Nu ska jag sova för jag är så trött att jag inte vet vad jag skriver typ. Godnatt! (Lägger nog upp detta imorgon bitti! Så var det tänkt i alla fall men jag råkade klicka fel. Aja.)

Rawr!

Grr, I'm a lion! {*rawr*}

Jag har länge velat ha en onesie/onepiece i något djur. Har aldrig hittat i Sverige och har då varit tvungen att beställa från typ Japan, Kina eller USA, typ. Därför blev det aldrig av och det skulle varit väldigt dyrt. Funderade på giraff, ko, katt, hund, tiger och lejon. Mest giraff och lejon. 

Och sen så såg jag att de hade såna i olika djur på en butik! De var så fina! Men... Jag är dålig på att shoppa för jag blir så snål. Meeeeen jag har världens bästa syster och mamma så de köpte en åt mig! Så jag har alltså en lejon-onepiece! :D

((För er som vet vem det är, så hade ju AmazingPhil en sån i en video, fast jag tittade på såna innan den, men det är ändå jättecoolt!))

Min högsta dröm

De som känner mig vet antagligen redan det här, men min högsta dröm har alltid varit att få en hund. Så länge jag kommer ihåg har det varit min största önskning, det stod jämt överst på mina önskelistor och var jämt vad jag sa att jag önskade mig "om jag fick tre önskningar, vad skulle jag önska mig" och jag drömde, läste, sökte och lärde mig. Och drömde lite till. Men vi har aldrig kunnat ha en hund, av flera anledningar. Det stoppade mig inte från att fortsätta önska och drömma, men ju äldre jag blev, desto mer började jag inse att det inte skulle hända det närmaste hundra åren. Så även fast jag fortfarande drömde om det, så var jag på något sätt okej med att inte vara hundägare. Jag fick helt enkelt nöja mig med att träffa andras hundar, som Jennys sååå underbara hund när jag är hos henne, och som när jag fick följa med och träffa Saras urgulliga och superfina hund på lunchen. Som på släktfesten i USA och det fanns en Golden Retriever där som jag spenderade större delen av tiden med. Jag hade liksom accepterat faktum, hade självklart kvar en liten gnista hopp någonstans, men jag hade ändå accepterat att det aldrig skulle hända.

(Notera hade. Är ni redo? *trumvirvel*)

Idag fick jag en hund. Vi har köpt en alldeles fantastisk och otroligt underbar HUNDVALP. En hundvalp! Jag. Har. Fått. En. Hund. (Eller vi. Det är självklart familjens. Vi ville alla ha en hund!)

 Min högsta, största och enda dröm och önskning någonsin har gått i uppfyllelse. Det är så otroligt och så ofattbart att det inte riktigt har sjunkit in för mig. Jag kommer antagligen skriva mer om det här, men just nu har jag lite svårt att hitta orden.

Tänker bara avsluta det här inlägget med: Sluta aldrig drömma. Man vet aldrig vad som kan hända i framtiden. Och självklart kan jag inte inte lägga upp bild på vår lilla sötnos.

Komplex

De flesta har nog komplex över något med sin kropp eller i alla fall vill ändra något. Så känner jag också och har känt ett tag. Hela femman, sexan, sjuan hade jag alltid någon typ av stor tröja eller kofta på mig och hade aldrig något som var barärmat. Det blev väldigt jobbigt efter ett tag, speciellt när det var varmt, som på sommaren/våren. Det var mage och armar, överkropp i allmänhet.. men senare, efter det, så även ben och lår.Tyckte allt det var för tjockt, för stort och för fult. Så då gömde jag mig hellre. 

Men det här inlägget handlar inte bara om att jag ska klaga på min kropp. Det handlar om att jag någon gång i början av åttan (slutet av sjuan?) blev lite mer bekväm med min kropp. Jag kan ha barärmat nu, är inte längre rädd för att visa mina armar. Det är jätteskönt. Jag har liksom accepterat mig själv. Det är faktiskt inte viktigt. Och om det är något som är riktigt viktigt så KAN jag ändra det, på nåt sätt. Om inte annat ändra min inställning. 

Jag har också blivit bättre på att ha bara ben, för liksom, förut hade jag bara tights eller leggings till shorts eller kjol eller så,  när det var varmare. Jag har till och med (nu på sommaren, bara hemma/där jag inte träffar så mycket folk) börjat ha T-shirts som visar liite mage. Det här är jag otroligt glad för, det är jobbigt att behöva tänka sig för hela tiden (ser det här konstigt ut? är mina armar tjocka i den här? ser mina lår fula ut nu?), speciellt nu på sommaren. Det är också bra att jag blir mer bekväm i badkläder, eftersom jag nu ska utomlands och bada och sola. Skönt.

Sommarlov!

Hej. Sådärja, nu var avslutningen över. Den blev minst lika sorglig som jag föreställt mig, men till och med ännu roligare. Lärarna hade skrivit en galen ny text till en Sean Banan-låt (jag vet inte vad den heter, typ Kingen? Eller Den förste Banan kanske det är?) och den var så löjlig att den blev rolig. Haha! Helt sjukt!

Det känns också helt sjukt att det är över, att jag aldrig mer kommer gå i samma klass som alla de i 9B, att jag aldrig mer kommer ha Linnea och Anna som handledare, och alla andra lärare som ja, lärare! Aldrig mer Kunskapsskolan. Det känns så skumt och fel och sjukt, och samtidigt så... skönt, på något sätt. Lättat, typ. För nu är avslutningen slut. Och jag tror att jag grät lite grann i alla fall, jag lyckades mestadels hålla ut. (Annars kunde jag ju bara skylla på förkylningen... hehe)

I bilen på väg hem så var det väldigt jobbigt och sorgligt. Jag hade fått jättefina blommor av min familj, och även en röd ros av skolan. Såklart fick vi även det stora vita kuverten som vi jämt får, varje avslutning, men den här gången var det ju med de slutgiltiga betygen, nu fanns det inget mer man kan göra. Vi fick också ett brev av Linnea. Det var jättejobbigt, när jag öppnade och läste det började jag gråta. Det var fint skrivet och ganska personligt till var och en. Hon skrev ungefär vad hon (bland annat) skulle minnas om var och en. Så fint! Och väldigt, väldigt sorgligt. Jag önskar att jag kunde skriva ett brev till Linnea.

Kuvertet öppnade jag inte förrän jag kom hem, och när jag väl gjorde det började jag gråta lite smått igen. Inte för betygen, verkligen inte, jag kunde inte varit mer nöjd med och stolt över mig själv. Det var för att vi fick tillbaka massor av papper och fina saker som vi skrivit från sexan till nu! Det var så sjukt kul att läsa. Först var det något vi hade skrivit efter kanske några veckor av första terminen i sexan, som en presentation. Och jag som trott att jag förändrats totalt! Det har jag inte, mycket har ändrats men långt ifrån allt! Vi fick även en utvärdering som vi jämt fick skriva, varje vårtermin tog slut. Vi fick en från kanske sjuan, eller åttan, jag vet inte exakt. Sen fick vi även ett papper från en lek vi gjorde i sjuan, när vi hade ett blankt papper fasttejpat på ryggen och så skulle de andra i klassen skriva positiva saker på ens lapp. Det var också kul att läsa! Det ska jag ta fram, när jag känner mig nere eller på dåligt humör, när man behöver en liten självförtroende-boost. Alltid bra att ha.

Resten av dagen i fredags var riktigt trevlig. Jag vilade typ hela eftermiddagen och sen på kvällen kom lite släkt och vänner hit och det var verkligen riktigt roligt! De var här till ganska sent och sen åkte de hem och då gick jag å la mig direkt.


Nu har jag börjat acceptera att jag har sommarlov och att jag slutat på Kunskapsskolan. Det känns i alla fall mycket bättre nu och jag kan minnas och tänka tillbaka på allt bra. Jag är redo för ett otroligt sommarlov, och för en ny del av mitt liv att börja.

Hejdå! Hoppas att du som läser detta har en riktigt bra dag! (Jag är fortfarande sjuk, men jag äter god mat nu så det är okej.)

Inför avslutning i nian

Ojdå. Nu har jag inte skrivit här på väldigt, väldigt länge. Jag skulle kunna förklara varför och sånt (nu när det för en gångs skull inte enbart beror på skolan, även om det är en stor anledning) men det känns inte bra så jag gör inte det.

Men nu skriver jag ett inlägg. För jag känner att jag måste skriva av mig. Få ut allt och få känna och tänka och tycka och sakna och glädjas. För idag är det avslutning. Om några timmar alltså, då är det avslutning. Avslutning i nian, sista avslutningen på Kunskapsskolan. Sista i grundskolan. Wow.

Det känns så sjukt konstigt idag. Jag är inte redo. Ont i magen, klump i halsen, redan fuktiga ögon, dimma i huvudet, och... Nu när jag tänker på det så beror det kanske lliiiiitteee på att jag är lite smått sjuk, jag blev förkyld i onsdags och jag kunde inte blivit mer irriterad. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Jag har ju de senaste åren alltid blivit sjuk vid sämsta möjliga tillfällen, de tillfällen man absolut inte vill missa som t ex. Falun två/tre år i rad, skolfoto, roliga saker med klassen och lov. Fast jag har oftast gått till skolan ändå och fått göra allt kul, även om det är jobbigt när man är sjuk. Så ska jag göra även idag. Jag kan ju bara inte missa den här avslutningen!!

Men jag känner inte bara så här på grund av att jag är sjuk, jag mår nästan illa när jag tänker på avslutningen. Igår kväll kunde jag knappt tänka, så sentimental och ledsen var jag. Idag känns det lite bättre, jag håller mig upptagen genom att göra mig i ordning.Usch. Jag känner att det kommer att bli en jobbig avslutning.


^^^^^^^^^
Detta skrev jag innan avslutningen men hann inte skriva klart och publicera.

Mardrömmen

Kommer (inte) till en biograf nära dig!

Om inlägget innan

Inlägget innan var bara en liten text jag skrev lite snabbt, inget speciellt. Men jag kände att jag ville lägga upp den ändå. Den kanske verkar lite skum men den betyder inget, har ingen speciell innebörd, hade bara lust att skriva. Haha! Ville bara säga det! Hejdå!

Tveka inte.

Mellan fingrarna, en hårslinga, blond och blek som en strimma vårsol. Hennes blick i min. Isig, violblå med inslag av gråsilvrigt stjärnstoft. Mungipor som lekte i ett tveksamt leende, likt en hare som möter en fara och avvaktande spetsar öronen - inte skrämt. Bara avvaktande och tvekande.

Jag kände hennes hud mot min, under mina sträva fingertoppar - hennes bleka fräknar över kinden. De påminde mig om fröna på en jordgubbe, hur konstigt det än låter. Den kärlek och glädje jag kände av att vara nära henne var nästintill obeskrivlig. Som... Den där känslan när man vaknar en morgon av solens sken och allt bara stämmer, allt är perfekt.


Jag log varmt, vilket framkallade en speglande reaktion hos henne. Hennes smultronleende som var så vackert. Något som var ännu mer älskvärt var hennes lilla fnitter, det där när någon sa något löjligt eller riktigt korkat. Jag ville bara höra det igen, en sista gång.

Mina tankar började direkt cirkulera. Sista gången. Någonsin. Och jag kom inte på ett sätt att få henne att skratta. Så jag fick nöja mig med de minnen jag hade kvar av henne. Det räckte.

Plötsligt blev jag medveten om föremålet i min hand och togs tillbaka till verkligheten. Inom loppet av några sekunder hade mitt leende övergått till något som bara kunde liknas med ett lodjurs kontrollerade uttryck precis innan... Ja, innan vadå? Innan den satte tänderna i sitt byte, i sin hare. Ja.

Förvirring i hennes blick. Skräck. Hennes kroppshållning sjönk ihop och det såg ut som om hon ville fly, som om instinkterna tog över. Men hon visste att nej, det går inte. Omöjligt. Jag hade henne i min fälla, i mitt grepp.

Mina fingrar började värka och darra av att jag hållit i skaftet. Jag vågade inte lätta på greppet runt kniven, i rädsla att tappa den. Det skar lite i huden på tummen som låg och vilade mot bladets baksida. Men det var ingenting mot om den andra sidan skulle skära i huden.

Jag såg ner och kände två små rännilar av saltvatten rinna ur mina ögon när tårarna svämmade över. Det kändes varmt mot kinden. Jag kände osäkerheten komma krypande. Vore det inte lättare att bara...?

Nej. Jag tvekade inte, jag skulle inte ändra mig, det var inte likt mig. Sluta. Höj handen.

Jag lydde min egen order och snart var eggen nära hennes hud, så nära. Hennes sista blick mot mig var skärande. Det var inte ilska, förvirring, ångest, inte ens rädsla. Det var besvikelse. Och jag visste att jag aldrig skulle glömma den blicken.



"Förlåt..." viskade jag ner mot mina händer, när det tjocka, trögflytande blodet rann och droppade ner över dem på ett så tillfredsställande sätt - viskade till henne, fastän jag visste att hon inte längre kunde höra mig.

"Förlåt. Men det var det enda sättet, det bästa sättet."

-----


Julia Björk

"Nej, jag spelar inte piano längre. Jag har slutat."

(Hej.)

För ett tag sedan -jag tror att det var inför höstterminens början- så tog jag det för mig väldigt jobbiga beslutet att sluta ta pianolektioner. Jag har spelat piano väldigt länge, jag tror att jag började när jag var sju-åtta år eller något sånt. Jag har alltid älskat musik, toner och instrument - och att vara allmänt kreativ. Men sen... Pianot blev den sista tiden en otrolig stress för mig. Jag blev stressad av att veta att jag borde öva varje dag på den bestämda läxan och att det fanns en deadline - kom till lektionen och du ska kunna din läxa. Och jag har -oavsett vad det gäller- press på mig själv och stor prestationsångest. Sedan pressen från min lärare gjorde det ännu värre. Jag ville ju verkligen kunna läxan! Och jag ville kunna den jättebra. Men med skolan ock allt blev det för mycket, trots att jag verkligen gillade pianot, musiken, läraren, lektionsgruppen, prestationen och kicken jag fick av all positiv (och även ibland av den negativa) responsen.

Nu i efterhand önskar jag att jag hade vågat uppträda och spela upp mer. Tyvärr var jag alltid så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Min första uppspelning som jag minns (och som inte bara var en liten uppspelning när terminen var slut) var när jag spelade My Heart Will Go On, på julavslutningen i femman. Jag spelade fel för jag var jättenervös, men det hördes knappt, ingen hörde och annars var jag jättenöjd och alla var så stolta. För jag hade alltid varit den lilla blyga Julia, men just då var jag inte, så hade jag tagit mod till mig, det var så fint, kändes så bra. Vissa grät när de kramade om mig efteråt, som mamma och min fritidsfröken Anki (som var mer än en fritidsfröken). Det var sista julavslutningen på min gamla skola så det kändes lite extra bra.


När jag slutade med pianolektionerna tänkte jag att jag kunde ju fortsätta själv, hemma, precis när jag vill och med vad jag vill - vilka låtar som helst. Men jag trodde nog aldrig på mig själv. Klart jag inte skulle. Vilken frihet det var! Det var så befriande. Men jag saknade det lite lite grann. Så det var tråkigt. Och jag kunde ju bara suttit mig vid pianot och spelat lite om jag hade lust, men jag hade svårt med motivationen när min motivation så länge varit att prestera, göra min lärare nöjd och göra mig själv stolt.

Igår spelade jag piano för första gången på nästan ett år. Jag har säkert spelat lite, några sekunder, någon gång tidigare. Men nu försökte jag läsa noter, ta några ackord och sånt. På lite mer allvar.

Det var väldigt roligt. Lite av det jag kunnat kom tillbaka men delar var borta. Men det gjorde inget för det var känslan av att skapa musik med fingrarna som var bra, som var -och är- min nya motivation. Det var väldigt roligt, och jag bara måste ta upp pianospelandet igen.

(Nu har jag babblat på om mig och piano alldeles för länge... Hejdå.)

Om...

Anna och jag har pratat mycket på senaste tiden, nu när hon är här. En sak vi pratade om var att göra varje tillfälle man får så bra som möjligt och att ha så roligt som möjligt.

Då var det nästan omöjligt för mig att inte tänka på alla de gånger som det blivit dåligt på grund av att jag varit på dåligt humör eller tänkt negativt. Jag tänkte; OM jag kunde göra om det, vara lite gladare och ha lite roligare, tänka positivt och bara göra det bästa. Vad skulle hänt då? Det är lätt att tro att allt skulle bli mycket bättre då, att jag skulle må mycket bättre och vissa saker skulle fått andra -bättre- konsekvenser.

Men. Nu finns inte det där OM:et. Det är bara onödigt att tänka så, för det går inte att göra om och göra rätt. Inte vad gäller tillfällen och ögonblick som varit och passerat. För... man lever bara en gång. Det låter så fult och tragiskt men... det stämmer trots allt. (#YOLO. neh. skojade bara.) Alla de tillfällen som varit, kommer aldrig igen och jag kan inte göra om det, kan inte vara lite gladare och ha lite roligare.

Istället kan jag ta lärdom av detta och komma ihåg. Minnas till kommande ögonblick och tillfällen, tänka positivt och försöka vara glad - ha så roligt som möjligt. För då behöver jag inte tänka tillbaka på nya tillfällen då mitt humör förstört. Så det här ska jag försöka tänka på. Det är inte enkelt och det går inte att alltid göra rätt. Men man kan försöka.

Jag har fått frågan: Vad skulle du göra, om (ständigt detta om...) du kunde gå tillbaka i tiden och ändra på något? Vad skulle du välja att ändra på? Och jag har tänkt på det, mycket. För självklart finns det saker som jag önskar att jag inte gjort eller som jag skulle vilja göra om- massor! Så hur skulle jag kunna välja en - OM jag hade en chans? Men så tänkte jag ännu lite till, och kom fram till att allt har konsekvenser. Och det är sånt som har hänt tidigare som har lett fram till det som händer och finns idag. Så nej, är mitt svar. Nej, ingenting. Jag skulle helt enkelt inte gå tillbaka i tiden och ändra något. För vem vet vad DET skulle få för konsekvenser?

Det här inlägget blev mer djupt och filosofiskt än jag hade tänkt, jag har haft lite svårt att skriva såna saker som jag tänker här. Men... Det var ju så länge sedan jag skrev ett ordentligt inlägg (ett inlägg som är längre än tre rader plus bild) så jag kan ju inte ångra mig nu. Ingen återvändo.

Milkshake

Här kommer ännu en matbild, om nu milkshake är mat. Jag kallar den "Julias bananasplit-shake", med banan, choklad, glass (vanilj och choklad), kakaopulver och grädde och annat gott.

Mums!

Så det här åt jag i lördags hos Rebecca. Riktigt gott! Och titta så fint det såg ut!

Jag borde byta namn på bloggen och allt, det enda jag lägger upp är mat nu för tiden. Har lite svårt att blogga just nu så då är det lättare att lägga upp foton på god mat.

Chokladfrukt

Har myskväll och äter chokladdoppad frukt! Jättegott. Sådärja. Ville bara fresta lite igen, så här i början av påsklovet.

Ooops.

Jag har verkligen försummat den här bloggen på sista tiden. Ska inte ens försöka förklara varför, för det skulle låta som vanligt med plugg och lite stressigt och så. Och att jag har varit sjuk. Nej, nu förklarade jag ju mig ändå, men jag bara råkade. Ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Jag har egentligen ingenting att säga just nu. Förutom att fresta med en av den godaste mellanmålsfrukostefterättmums.

Och säga att jag hatar att stressplugga på kvällen/natten. För då vill jag göra annat. Typ sova.

Ett inlägg man inte vill läsa

Jag är sjuk just nu och har legat hemma i min säng hela dagen och sovit/vilat. Usch. Hostar och har ont i halsen osv. Plus, enda gången jag reste mig vid lunch började jag blöda näsblod jättemycket. Inte kul. Jag kommer nog stanna i sängen resten av dygnet och hoppas på att bli bättre.

Jag har engelska muntligt nationella prov imorgon och jag vill verkligen göra det då, och inte sen på något uppsamligsheat. Men... Mår jag dåligt kommer jag inte gå för jag vill kunna prestera. Idag var också en viktig dag, som jag blev tvungen att missa, med idrott (dans, en av de -enligt mig- roligare idrottarna!) och även slöjdlektion som var betydelsefull. Men det här är bara tråkigt och deprimerande både att läsa och skriva om.

Jag har gjort mitt gymnasieval nu, det första alltså, det slutliga blir mycket senare. Jag har verkligen varit jätteorolig och stressad angående valet, eftersom jag inte visste. Men nu känns det bra att inte kunna ändra mig (förrän omvalet förstås!). Det ska bli kul att börja gymnasiet i höst, jättespännande men också väldigt oroande! Tänk om det inte blir rätt? Tänk om jag inte lär känna några? Vem är jag utan grundskolan som trygghet? Tänk om lärarna är dåliga? Eller skolan? Allt sånt cirkulerar dagligen i mitt huvud. Jag har alltid varit livrädd för framtiden, men nu börjar jag inse att framtiden är nu om ett ögonblick. Det har alltid varit så, inte bara nu när jag närmar mig gymnasiet.

Jag vill verkligen ha godis. Det är ett sånt här craving som jag får när jag är sjuk. Godis. Vad heter craving på svenska? Begär? Jag tror på begär. Jag har ett begär efter godis. Kolla vad pappa köpte för ett tag sen. Åh, tortyr för mitt sjukliga godisbegär.

250!

I och med detta inlägg har jag skrivit 250 inlägg totalt på den här bloggen! Är inte det lite coolt?! Dock säger ju det bara hur sällan jag bloggar eftersom jag definitivt har haft bloggen i mer än ett år... hmphf. Oh well, jag har i alla fall tänkt att jag ska försöka börja blogga igen. <--- FÖRSÖKA är nyckelordet i den meningen. Jag är så dålig på det men försöka kan man ju alltid, som sagt.

Sitter just nu och lyssnar på musik och bara tar det lugnt. Ska nog snart sova. Jag insåg inte att klockan var över halv elva förrän nu! Jag är jättedålig på att sova så många timmar som jag borde, så jag ska väl kanske gå och lägga mig snart så att jag får lite sömn. Däremot somnade jag faktiskt i soffan medan min familj åkte och handlade. Jag har ingen koll på hur länge jag sov, men därför är jag väldigt pigg just nu. Aja, hejdåå!

Super Mario och Voldefår.

Här kommer cupcakes-bilder!

Effektivitet

(Jag tänker strunta i allt sånt här fult "åh förlåt för dålig uppdatering, det beror på att jag har haft fullt upp och förlåt förlåt jag ska bättra mig. jag lovar blablabla" för det är så fult och ja. Okej? Okej. Här är ett inlägg.)

Jag har märkt att vissa tidsperioder kan jag ha massor av planer, fullproppat med roliga saker att göra på min fritid, jämfört med andra perioder alltså. Sådana perioder kan vara... i slutet av ett sommarlov, när man helt plötsligt inser att skolan snart är igång igen och att man har lite tid. Eller i slutet av en termin, efter stressen med att hinna med till alla deadlines, när skolan väl börjar lugna ner sig. Det kan också vara när jag träffar Anna. Det är oftast då som jag - med ett uttryck som jag skulle vilja använda - effektiviserar, och pressar in maximalt med roligt på kort tid.

En sån effektiv tid var i början av 2013 (wow, kommer nog ta ungefär ett år innan jag vänjer mig vid hur 2013 ser ut, och låter). Min familj och jag trotsade snöoväder (fast det visade sig vara helt okej på vägarna) och begav oss upp till Sundsvall. Jag tycker i alla fall att det känns som att vi gjorde massor under tiden vi var där, men nu när jag tänker tillbaka kanske det inte var så överdrivet mycket som jag annars trott. Nåja, det är nog ändå mycket om man jämför med under vissa perioder (som oftast är längre än de tidigare nämnda perioderna) inte gör någonting alls på min fritid, utan bara tråkar och pluggar.

Vi gjorde två filmer, "Spöket och Granen" och "Krukväxten", som handlade om hur förfärligt tragiskt en krukväxts liv kan vara om den har otur. Vi byggde världens mysigaste snögrotta/koja och gangstrade runt på stan (fikade). Vi firade nyår hos Annas vänner och gjorde massa roligt där. Vi tittade även på massor av film och Anna åt läskig färdig mat mitt i natten. Vi la pussel och lyssnade på musik! Vi spelade galna barnspel också! Säkert mer som jag inte kommer på nu.

Och det här var bara några dagar.


Nu är Anna här och hittills har vi också effektiviserat ganska bra. Först pratade vi bara ett tag, sen stack vi ner på stan och kollade lite, och vi har även hunnit med att baka cupcakes!

"Live every day as if it's your last. 'Cause one of these days, you'll be right."