Jag och Engla tog en promenad med Milo för några timmar sen, vilket vi (såklart) ofta gör, och under många av dessa hundpromenader så pratar vi väldigt mycket, om allt möjligt. Det är alltid jättebra och skönt att bara få prata. Jag insåg just hur tacksam jag är för att jag och Engla faktiskt kan prata om det allra mesta. Och såklart så pratar vi när vi inte är ute med Milo också, men det är något som gör att vi pratar mer när vi är på hundpromenad på kvällen, eller när som helst egentligen.
Vad som var speciellt med just den här promenaden var att vi pratade om framtid och drömmar, vilket vi i och för sig gör ibland, men nu kom vi på en plan för mig, för min framtid, i princip. Jag vet inte riktigt hur seriös den är, men det är i alla fall vad jag skulle vilja hoppas på. Jag måste faktiskt erkänna att jag har varit, och är fortfarande, rädd för att drömma och hoppas, och aldrig vågat tro på några av mina drömmar trots att jag har haft och har massor. Mitt självförtroende är inte direkt det bästa om man säger så, och när Engla sa "jag tycker att du ska göra så här" i slutet av promenaden så betydde det massor, jag bryr mig om vad hon tycker. Men det fick mig också att inse att jag måste våga tro på mig själv, för det första jag tänker "nej, det går inte, varför skulle
jag av alla...? det kommer aldrig att hända" och det säger jag också då. Jag insåg hur löjligt det lät efter att vi gått och fantiserat om det en stund och på vägen hem så slår det mig att det här aldrig kan hända mig. För... alltså... varför skulle det?
Det är då jag inser hur hemskt det är att tänka så här. Det är verkligen det. Varför gör man så mot sig själv, slår ner sig själv så direkt? Jag vet inte. Men jag vill ändra på det. Nu.
Jag vet inte om jag vill berätta om planen/drömmen/målet/vad det nu är, det känns för sårbart och utelämnande. Och det är hur som helst inte det viktiga med det här inlägget. Det viktiga är att jag vill våga tro på mig själv, vill våga tro att jag klarar vad som helst. Jag kan göra vad jag vill så länge jag bestämmer mig för det. Och nu har jag bestämt, den där planen som jag och Engla kom på är inte bara en dröm eller en plan, det är ett mål. Inte att det ska vara precis så, men att jag ska våga tro på att jag klarar något sånt. Att jag kan göra allt det, och lite till. Och vara precis så lycklig.
För jag vill att andra ska känna så här, att de ska tro på sig själv och jag vill mer än allt annat få Engla att förstå att hon klarar vad som helst, oavsett om det är att höja sitt betyg i något ämne eller något helt annat. Och hur ska jag kunna det om jag inte ens förstår det själv? Det går inte.
Jag antar att det här går in i att jag aldrig har speciellt höga förhoppningar på något eller någon. För att ge ett exempel, efter ett prov eller så, så hoppas jag aldrig på att jag ska ha fått högt betyg eller bra resultat, för då kan jag ju inte bli besviken. Eller om jag har planerat något roligt, så vågar jag aldrig hoppas på att det ska bli riktigt roligt eller helt perfekt. Av rädsla för att det inte ska leva upp till mina förväntningar föreställer jag mig istället det värsta som skulle kunna hända och tänker att det bara är en bonus om det överträffar dem. Jag tyckte att det var en bra strategi för att undvika besvikelse och för att bli glad om något bra händer istället för ledsen om det inte blir lika bra som det skulle kunna blivit. Men jag blir ändå besviken om det inte gått så bra på provet, och jag hoppas ändå på att det ska bli bra och jag fantiserar ändå om det bästa som skulle kunna hända, i hemlighet, undermedvetet. Skillnaden är att jag aldrig tror på det. Men jag blir ändå ledsen. Det är inget sätt för mig att undvika besvikelse. Tyvärr.
Så jag förstår inte varför jag gör så här. Det är så lätt att bara säga att "man måste få bättre självförtroende" eller "tro på sig själv". Det är inte lika lätt att verkligen göra det. Allt är i och för sig lättare sagt än gjort, men det här är bland det svåraste för mig, för jag vet inte hur man gör. Men. Jag kan inte göra mer än att försöka. Och bara
våga. Mer än något annat,
våga våga våga.
Nu ska jag sluta innan det blir alldeles för känslosamt för att skriva. Kram.
