Om inlägget innan

Inlägget innan var bara en liten text jag skrev lite snabbt, inget speciellt. Men jag kände att jag ville lägga upp den ändå. Den kanske verkar lite skum men den betyder inget, har ingen speciell innebörd, hade bara lust att skriva. Haha! Ville bara säga det! Hejdå!

Tveka inte.

Mellan fingrarna, en hårslinga, blond och blek som en strimma vårsol. Hennes blick i min. Isig, violblå med inslag av gråsilvrigt stjärnstoft. Mungipor som lekte i ett tveksamt leende, likt en hare som möter en fara och avvaktande spetsar öronen - inte skrämt. Bara avvaktande och tvekande.

Jag kände hennes hud mot min, under mina sträva fingertoppar - hennes bleka fräknar över kinden. De påminde mig om fröna på en jordgubbe, hur konstigt det än låter. Den kärlek och glädje jag kände av att vara nära henne var nästintill obeskrivlig. Som... Den där känslan när man vaknar en morgon av solens sken och allt bara stämmer, allt är perfekt.


Jag log varmt, vilket framkallade en speglande reaktion hos henne. Hennes smultronleende som var så vackert. Något som var ännu mer älskvärt var hennes lilla fnitter, det där när någon sa något löjligt eller riktigt korkat. Jag ville bara höra det igen, en sista gång.

Mina tankar började direkt cirkulera. Sista gången. Någonsin. Och jag kom inte på ett sätt att få henne att skratta. Så jag fick nöja mig med de minnen jag hade kvar av henne. Det räckte.

Plötsligt blev jag medveten om föremålet i min hand och togs tillbaka till verkligheten. Inom loppet av några sekunder hade mitt leende övergått till något som bara kunde liknas med ett lodjurs kontrollerade uttryck precis innan... Ja, innan vadå? Innan den satte tänderna i sitt byte, i sin hare. Ja.

Förvirring i hennes blick. Skräck. Hennes kroppshållning sjönk ihop och det såg ut som om hon ville fly, som om instinkterna tog över. Men hon visste att nej, det går inte. Omöjligt. Jag hade henne i min fälla, i mitt grepp.

Mina fingrar började värka och darra av att jag hållit i skaftet. Jag vågade inte lätta på greppet runt kniven, i rädsla att tappa den. Det skar lite i huden på tummen som låg och vilade mot bladets baksida. Men det var ingenting mot om den andra sidan skulle skära i huden.

Jag såg ner och kände två små rännilar av saltvatten rinna ur mina ögon när tårarna svämmade över. Det kändes varmt mot kinden. Jag kände osäkerheten komma krypande. Vore det inte lättare att bara...?

Nej. Jag tvekade inte, jag skulle inte ändra mig, det var inte likt mig. Sluta. Höj handen.

Jag lydde min egen order och snart var eggen nära hennes hud, så nära. Hennes sista blick mot mig var skärande. Det var inte ilska, förvirring, ångest, inte ens rädsla. Det var besvikelse. Och jag visste att jag aldrig skulle glömma den blicken.



"Förlåt..." viskade jag ner mot mina händer, när det tjocka, trögflytande blodet rann och droppade ner över dem på ett så tillfredsställande sätt - viskade till henne, fastän jag visste att hon inte längre kunde höra mig.

"Förlåt. Men det var det enda sättet, det bästa sättet."

-----


Julia Björk

"Nej, jag spelar inte piano längre. Jag har slutat."

(Hej.)

För ett tag sedan -jag tror att det var inför höstterminens början- så tog jag det för mig väldigt jobbiga beslutet att sluta ta pianolektioner. Jag har spelat piano väldigt länge, jag tror att jag började när jag var sju-åtta år eller något sånt. Jag har alltid älskat musik, toner och instrument - och att vara allmänt kreativ. Men sen... Pianot blev den sista tiden en otrolig stress för mig. Jag blev stressad av att veta att jag borde öva varje dag på den bestämda läxan och att det fanns en deadline - kom till lektionen och du ska kunna din läxa. Och jag har -oavsett vad det gäller- press på mig själv och stor prestationsångest. Sedan pressen från min lärare gjorde det ännu värre. Jag ville ju verkligen kunna läxan! Och jag ville kunna den jättebra. Men med skolan ock allt blev det för mycket, trots att jag verkligen gillade pianot, musiken, läraren, lektionsgruppen, prestationen och kicken jag fick av all positiv (och även ibland av den negativa) responsen.

Nu i efterhand önskar jag att jag hade vågat uppträda och spela upp mer. Tyvärr var jag alltid så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Min första uppspelning som jag minns (och som inte bara var en liten uppspelning när terminen var slut) var när jag spelade My Heart Will Go On, på julavslutningen i femman. Jag spelade fel för jag var jättenervös, men det hördes knappt, ingen hörde och annars var jag jättenöjd och alla var så stolta. För jag hade alltid varit den lilla blyga Julia, men just då var jag inte, så hade jag tagit mod till mig, det var så fint, kändes så bra. Vissa grät när de kramade om mig efteråt, som mamma och min fritidsfröken Anki (som var mer än en fritidsfröken). Det var sista julavslutningen på min gamla skola så det kändes lite extra bra.


När jag slutade med pianolektionerna tänkte jag att jag kunde ju fortsätta själv, hemma, precis när jag vill och med vad jag vill - vilka låtar som helst. Men jag trodde nog aldrig på mig själv. Klart jag inte skulle. Vilken frihet det var! Det var så befriande. Men jag saknade det lite lite grann. Så det var tråkigt. Och jag kunde ju bara suttit mig vid pianot och spelat lite om jag hade lust, men jag hade svårt med motivationen när min motivation så länge varit att prestera, göra min lärare nöjd och göra mig själv stolt.

Igår spelade jag piano för första gången på nästan ett år. Jag har säkert spelat lite, några sekunder, någon gång tidigare. Men nu försökte jag läsa noter, ta några ackord och sånt. På lite mer allvar.

Det var väldigt roligt. Lite av det jag kunnat kom tillbaka men delar var borta. Men det gjorde inget för det var känslan av att skapa musik med fingrarna som var bra, som var -och är- min nya motivation. Det var väldigt roligt, och jag bara måste ta upp pianospelandet igen.

(Nu har jag babblat på om mig och piano alldeles för länge... Hejdå.)

Om...

Anna och jag har pratat mycket på senaste tiden, nu när hon är här. En sak vi pratade om var att göra varje tillfälle man får så bra som möjligt och att ha så roligt som möjligt.

Då var det nästan omöjligt för mig att inte tänka på alla de gånger som det blivit dåligt på grund av att jag varit på dåligt humör eller tänkt negativt. Jag tänkte; OM jag kunde göra om det, vara lite gladare och ha lite roligare, tänka positivt och bara göra det bästa. Vad skulle hänt då? Det är lätt att tro att allt skulle bli mycket bättre då, att jag skulle må mycket bättre och vissa saker skulle fått andra -bättre- konsekvenser.

Men. Nu finns inte det där OM:et. Det är bara onödigt att tänka så, för det går inte att göra om och göra rätt. Inte vad gäller tillfällen och ögonblick som varit och passerat. För... man lever bara en gång. Det låter så fult och tragiskt men... det stämmer trots allt. (#YOLO. neh. skojade bara.) Alla de tillfällen som varit, kommer aldrig igen och jag kan inte göra om det, kan inte vara lite gladare och ha lite roligare.

Istället kan jag ta lärdom av detta och komma ihåg. Minnas till kommande ögonblick och tillfällen, tänka positivt och försöka vara glad - ha så roligt som möjligt. För då behöver jag inte tänka tillbaka på nya tillfällen då mitt humör förstört. Så det här ska jag försöka tänka på. Det är inte enkelt och det går inte att alltid göra rätt. Men man kan försöka.

Jag har fått frågan: Vad skulle du göra, om (ständigt detta om...) du kunde gå tillbaka i tiden och ändra på något? Vad skulle du välja att ändra på? Och jag har tänkt på det, mycket. För självklart finns det saker som jag önskar att jag inte gjort eller som jag skulle vilja göra om- massor! Så hur skulle jag kunna välja en - OM jag hade en chans? Men så tänkte jag ännu lite till, och kom fram till att allt har konsekvenser. Och det är sånt som har hänt tidigare som har lett fram till det som händer och finns idag. Så nej, är mitt svar. Nej, ingenting. Jag skulle helt enkelt inte gå tillbaka i tiden och ändra något. För vem vet vad DET skulle få för konsekvenser?

Det här inlägget blev mer djupt och filosofiskt än jag hade tänkt, jag har haft lite svårt att skriva såna saker som jag tänker här. Men... Det var ju så länge sedan jag skrev ett ordentligt inlägg (ett inlägg som är längre än tre rader plus bild) så jag kan ju inte ångra mig nu. Ingen återvändo.

Milkshake

Här kommer ännu en matbild, om nu milkshake är mat. Jag kallar den "Julias bananasplit-shake", med banan, choklad, glass (vanilj och choklad), kakaopulver och grädde och annat gott.

Mums!

Så det här åt jag i lördags hos Rebecca. Riktigt gott! Och titta så fint det såg ut!

Jag borde byta namn på bloggen och allt, det enda jag lägger upp är mat nu för tiden. Har lite svårt att blogga just nu så då är det lättare att lägga upp foton på god mat.